På mörkt hav med den tredje Dark Mountain-antologin

Vi borde kalla oss Dark Sailors snarare än Dark Mountaineers, föreslår Doug Tompkins i den senaste antologin från Dark Mountain Project. Det känns som att vi seglar på öppet hav och strax ovanför horisonten ser vi de första konturerna av land. Ungefär där befinner vi oss vad gäller förståelsen av vart vår civilisation har kommit och hur det har påverkat vår relation till resten av naturen.

Doug Tompkins inställning är ovanlig, men genomsyrar likväl hela denna bok, den tredje samlingen av texter inom ramen för The Dark Mountain Project. Texter och böcker som på ett eller annat sätt tar sig an den ekologiska krisen präglas nästan alltid av den självsäkra inställningen ”det här är problemet och det här är lösningen”. Men, som Doug Tompkins påpekar, tar man sig inte tid att göra en djupare systemanalys av hela krisen och det tänkande som lett fram till den är man nästan garanterad att dyka ner i helt fel strategi. Ofta en som handlar om mer avancerad teknik.

Det är befriande att slippa önsketänkandet och alla tvärsäkra ”måsten”, och ännu mer befriande att få kliva utanför de vanliga diskussionsramarna och möta tankar som sällan tänks högt eller som har trängts undan.

På flera ställen lyfts Ivan Illich, en tänkare som redan för ett par decennier sedan formulerade en kompromisslös kritik av den industriella civilisationen som är bland det skarpaste och mest träffande man kan läsa i dag. Men att likt Illich tala om livet efter industrisamhället som något som av nödvändighet är ett enklare och lokalare samhälle är provocerande. Samhället verkar nästan programmerat i att slå ner på sådana idéer. Med kommentarer av typen ”vi kan inte gå bakåt i utvecklingen” eller ”du romantiserar det förgångna”.

Den senare är, kommenterar Dark Mountain-grundaren Paul Kingsnorth, en anklagelse som ”oftast görs av de som tycker att det är mer moget att romantisera framtiden”. I sin essä Dark Ecology behandlar Paul Kingsnorth de nya pragmatiska miljöaktivisterna, ”the neoenvironmentalists”, som levererar lösningar på den ekologiska krisen som är politiskt gångbara inom det rådande systemet. Människan bör använda sin dominans på planeten till att ställa saker till rätta. Med hjälp av artificiellt liv, genmodifiering, planetär ingejörskonst, förnybara energisystem som ersätter oljan och kolet, tätare städer och så vidare. Den destruktiva globala teknomassan kan göras grön och skön. Och så kan tillväxten hamra på och de rika fortsätta med sina energiintensiva liv och konsumtionsvanor samtidigt som de fattiga ges samma möjligheter. Win-win.

De som likt exempelvis Mark Lynas predikar på detta vis verkar ha framtiden för sig, menar Kingsnorth, samtidigt som den gamla miljörörelsen fortsätter att förlora sina strider. Åtminstone så länge vi klamrar oss fast vid de kulturella berättelser som gör att problemformulering snarare blir ”hur förändrar vi våra energisystem?” än ”hur kan vi skapa goda liv i samklang med naturen och utan behovet av mängder av energi och resurser?”.

Dark Mountain-antologi nr 3Jag har inte läst hela denna bok. Jag tror nämligen inte att det är en bra idé – att läsa allt på en gång. Bättre att ta sig an några texter då och då. Långsamt låta tankarna bryta ner ryggmärgsinvändningarna.

Fast det ska sägas att det också ges gott om plats åt annat än teoretiska resonemang. Poesi och bildkonst till exempel. Och många personliga texter, ofta av etablerade skribenter: om relationen till grävlingar, till rådjur eller till elever i kreativt skrivande som vill veta hur man får högsta betyg på kursen. Det är underhållande spretigt.

Min känsla är att allt fler vill gå på djupet i de skeenden som nu omformar vår värld i hög fart. Men det är svårt att finna välformulerade tankar om detta. Den politiska debatten är tämligen död i dessa frågor. Den intellektuella debatten är frånvarande. Det finns en del spännande material utspritt här och där, men den täta samling som hittas i Dark Mountains antologier gör dessa böcker närmast unika. De förtjänar verkligen en större svensk läsekrets.

David Jonstad

Denna text är också publicerad på  Klimatmagasinet Effekts blogg.

1 Comment

  1. Niklas Grebäck |

    Visst saknas det välformulerade tankar om situationen vi befinner oss i. Det saknas överhuvudtaget tänkande om detta, välformulerat eller inte. Det finns flera orsaker till detta, men i grunden ligger två faktorer som inte låter sig påverkas så lätt.
    1. Människan är den enda organism, vad vi vet, som är kapabel till självreferens. Vi är människor och vet om det. Inte bara det, vi upplever dessutom att vi som individer är skilda från omgivningen.
    2. En klar majoritet människor har en orealistisk uppfattning om framtiden. Istället för realism tenderar vi luta åt optimism.

    Dessa två faktorer får enorma konsekvenser för vårt tänkande och handlande. Den filosofi/livsåskådning som tagit detta på störst allvar är hinduismen/buddhismen. Två hörnstenar i dessa system är (a) att ifrågasätta bliden av sig själv som en separat individ och genom olika tekniker nå fram till insikten att självbilden är just en bild och inget annat samt (b) att se verkligheten som den är och inte filtrerad genom mitt illusoriska “jag” med sina upplevda önskningar/förväntningar.
    Summan av detta blir en upplevelse av att vara en integrerad del av en helhet och en djup respekt för allt levande och levandets villkor.
    Det är ingen slump att de som praktiserar liknande lägger ner mycket tid och energi för att utvecklas. Det är ingen soffliggar-attityd vi talar om.
    I ljuset av det ska man se det tämligen futila i att uppmana människor att konsumera mindre, sopsortera mer och “tänka på miljön”. Hur ska någon kunna ändra grundinställning till sin plats i helheten genom att läsa en informationsbrochyr när andra tycks behöva hundratals timmar meditation och medveten ansträngning? Vi funkar inte så, även om det vore önskvärt.

    Detta är anledningen till att vårt levnadssätt kommer självdestruera, långt innan planeten gör det. Det är ingen katastrof eller apokalyps vi talar om. Det är en naturlig och ofrånkomlig självreglering i ett dynamiskt, organiskt system.
    De s.k. optimisterna lever i tron att vi som människor står utanför detta på något vis och att de, som individer, står utanför gruppen “människor”. Därför fantiserar de om att “människorna” kommer styra upp den globala ekologin och, om detta misslyckas, de själv som individer inte kommer drabbas lika hårt som andra människor.
    Eftersom vi tycks skapta på detta sätt blir ansträngningar att vända utvecklingen som att lyfta sig i håret. Ser man sig som separerad från andra “människor”, och människor som separerade från “djur och natur”, då kan man inte tänka och handla rationellt. Antagandet är nämligen byggt på felaktiga premisser och därför blir de handlingar som kommer därur felaktiga även de.
    Fallet med den tillväxtvänliga ekologismen är ett praktexempel.

Leave a Reply to Niklas Grebäck Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *