Diagnos på den blinda optimismen

Tidigare denna månad skrev Johan Ehrenberg en krönika i Dagens ETC som bland annat kastade ur sig lite kritiska tankar om Dark Mountain. Pella Thiel från vår svenska Dark Mountain-grupp har skrivit ett svar till den gamle vänsterräven Ehrenberg:

Det är roligt att Johan Ehrenberg skriver om Dark Mountain Project, som har sitt ursprung i England (inte USA), och som nog faktiskt inte kan beskrivas som någon stor rörelse.  I Sverige är Dark Mountain ännu bara ett frö, även om vi som arrangerade mötesplatsen Ociviliserat i våras blev rätt paffa över det stora intresset.

Johan Ehrenberg har blivit 55 år gammal, vis och positiv inför de möjligheter vi människor har att skapa en ren ekonomi och ren tillväxt. Ja, hur många män i 55-årsåldern har man inte mött som är just det? Optimister, brukar de kalla sig.  Frågan är vad som gör att man skriver en krönika om hur positiv man är? Vad är källan till optimismen? Johan skriver själv om hur oundviklig klimatfrågan är. ”Jag vet, vi låtsas att det finns saker att förhandla om, det är därför politiker reser jorden runt, men moder jord förhandlar inte, det är bara att acceptera fakta och göra något åt utsläppen. Eller också… en värld vi inte vill ha.” Vet Johan även något som inte vi vet om hur den världen ska kunna undvikas? Något som skulle kunna ”lösa klimathotet”?

Dr Pangloss

Dr Pangloss till vänster. Illustration ur Voltaires roman Candide.

Klimathotet är inte något som kan lösas. Det finns här och nu, det påverkar redan allt levande på Jorden. Men det är bara ett symtom, ett resultat av en berättelse om världen som utgör referensram för vårt samhälle. Den berättelse som skapat våra ekonomiska, politiska och juridiska system. Den som handlar om hur allt kan växa i evighet, om hur vi människor står över naturen och kan skapa vår egen verklighet, om vi bara vill.  Där framtiden är en uppgraderad version av nutiden. Många resonerar som Johan: om vi bara byter till solceller, sätter ett pris på ekosystemtjänster, kontrollerar människors girighet, störtar kapitalismen… DÅ kan vi fortsätta, då kan vi skapa Ren Tillväxt! Det finns ett förslag till diagnos för denna optimism: Panglossiskt syndrom, döpt efter Dr Pangloss i Voltaires Candide, han som trots alla tecken på motsatsen försäkrar att vi lever i den bästa av världar. Psykologen Kathy Mc Mahon beskriver det som ”en neurotisk tendens till extrem optimism i ljuset av sannolik kulturell och planetär kollaps.”

Fler och fler har slutat tro på det industriella tillväxtsamhällets berättelse. Det är inte så konstigt. Det är inte bara klimatfrågan som skaver; de ekologiska och samhälleliga systemen faller isär. Arter dör nu ut i en takt som jämförs med dinosauriernas hädangång. Depressioner ökar så starkt globalt att WHO talar om en ”tyst epidemi”. Ekonomier hukar under skuldbördor omöjliga att betala av. Kanske är det en maktlöshet inför dessa djupa kriser som gör att man måste försäkra omvärlden om hur optimistisk man är?

Vi som inspireras av Dark Mountain Project tror att tiden är ute för det industriella tillväxtsamhället. Dess världsbild ger oss inte längre mening, uppfyller inte våra behov – den har rent av blivit dödlig. Det är dags att hitta en annan världsbild.  En tillkämpad optimism hjälper oss inte att göra det. Erfarenheten från Dark Mountain Project är snarare att det för många människor innebär en lättnad att få släppa ett positivt tänkande som har blivit en fasad, något omöjligt att tro på. Det frigör energi att faktiskt börja skapa en ny berättelse som bygger på något annat än manisk tillväxt, konkurrens och separation.

Bara i exceptionella tider slutar vi tro på våra berättelser om världen. Den tiden har kommit, och kanske kan vi skapa något som är vackrare än vad vi någonsin vågat drömma om. Varför skulle vi inte vilja göra det?

Pella Thiel
“When we are dreaming alone it is only a dream. When we are dreaming with others, it is the beginning of reality.”
Helder Camara

6 Comments

  1. Adrienne Sörbom |

    Tack för ett bra svar Pella!

    Jag har bara en liten kommentar i kanten, som är nog så viktig men som i och för sig inte handlar så mycket om det du skrev. Det var bara orden i ingressen (som i och för sig säkert inte ens var dina) “vår svenska Dark Mountain-grupp” som jag ville kommentera och gärna diskutera med andra.

    Min uppfattning är att den nya berättelse som måste skapas om världens samtid och framtid måste jobba sig bort från nationer och nationalism. Det är därför viktigt att undvika etiketter som “vår svenska”. Finns det en speciellt svensk dark mountaingrupp? Som jobbar med svenska frågor och svenska svar? Nej. Det som finns är en grupp i Sverige, men vad jag förstår är den inte svensk i någon annan mening än geografiskt.

    När vi använder den här typen av etiketter sätter vi onödiga gränser. De får oss att begränsa tankar till modernismens idéer om att politik och samhälle sammanfaller med nationens gränser. Jag tror att var och en av oss vet att det inte längre är en del av en berättelse som är relevant. Men när vi använder de etiketterna upprätthåller det dessa föreställningar.

    Ja, så tänker jag. Det handlar inte om att byta bort ord utan om att bryta vanor och vanföreställningar.

    Hälsningar,
    Adrienne.

  2. Kloka ord, Pella. Bra att du skrev en replik.

  3. Tack Pella, bra skrivet! Men man blir lite fundersam när folk man trodde var vidsynta – eller kanske är det på vissa områden – inte förstått situationens allvar. Här i Dalarna har vi Region Dalarna som just kommit med en kollektivtrafikplan för länet där man skriver att det i framtiden kan bli en klimatkris. Åtgärderna på kollektivtrafikens område blir naturligtvis därefter. Samma lunk som vanligt, tro på teknikutvecklingen någon annanstans. Svart eller vitt är lättast för medier och människor att hantera, kanske är omställningsrörelsens och Dark Mountain Projects budskap för mångfacetterat. Men det måste det vara, det är den mediala världen det är fel på, inte vår bild av världen.

  4. Adrienne, tack för kommentaren. Ja, precis så stor är nog förändringen vi har att jobba med. Och visst formar språket våra världsbilder (naturresurser är ett svårt ord tycker jag…).

    Lite läskigt är det allt – vi behöver verkligen varandra i omställningen!

  5. Niklas Grebäck |

    Ehrenbergs artikel ger en hyfsat bra bild av de psykologiska mekanismer som bidrar till att kollapsen kommer puttra istället för att vända. Den innehåller en hel del intressanta formuleringar som jag kommenterar kort.

    “Till skillnad från kärnvapnen finns det verkligen en automatik bortanför människans rädslor som styr. Gör vi inget nu kommer naturen försvara sig med temperaturhöjningar, den enda terrorbalans moder jord har är att med högre temperatur försöka bli av med den extra fossila energi människan låst in i atmosfären”.
    “Automatiken” ligger inte bortanför människan, vi är en del av den.
    “Gör vi inget nu…” betyder att vi till varje pris måste göra något. Att vägen framåt egentligen handlar om att “låta bli” att göra mycket av det vi gör, det finns inte med som möjlighet.
    “…naturen försvara sig med temperaturhöjningar, den enda terrorbalans moder jord har är att med högre temperatur försöka bli av med den extra fossila energi människan låst in i atmosfären”.Vi är i krig med naturen. Vi är separerade ifrån den och den kommer slå tillbaks. Ännu ett exempel på det felaktiga grundantagandet att vi står utanför naturen/miljön och att det är vår uppgift att behandla den rätt. Sanningen är att vi står mitt i naturen och att den behandlar oss med samma “automatik” den behandlar björkar och savanner. Naturen ser inte människan som varken fiende eller vän.

    “För om det är något människans historia visar så är det att vi faktiskt – tillsammans – kan förändra allt. Om vi inte ger upp i förtid”.
    Människan, som tillsvidare är en nysning i jordklotets historia, kan alltså förändra allt. Den omnipotenta föreställningen skulle vi må bra av att ge upp eller åtminstonde revidera, men jag tror JE tvärtom hoppas att vi förstärker den.

    “Man kanske måste vara 55 för att få känna hur saker går igen. Då och då hajar man till och känner: ”Den där debatten har jag redan varit i. För 30 år sedan…”
    Det är ett märkligt kort tisperspektiv som presenteras. Förväntas jag verkligen tro att klimatläget är detsamma som för 30 år sedan och att debatten är mindre aktuell därför att JE nu är 55 och “känner igen” den? Har JE lekt med tanken att frågan kommer tillbaks just därför att den inte togs på fullaste allvar tidigare? Han kanske tycker att vi ska lägga ner arbetet för frihet, rättvisa och jämlikhet också. Jag menar, den parollen är ju väsentligt äldre och känns igen av de flesta…

    “De politiska effekterna av efter-katastrofen-rörelser är begränsade. Det beror på att de allra, allra flesta går på något annat än en lång lista av problem som ”ingen kan lösa”, när de formar sina liv och tankar. De allra flesta letar efter hopp och positiv förändring för att orka engagera sig. Inte på att det ska bli värre”.
    Effekterna är begränsade eftersom människorna är begränsade till ett orealistiskt tänkande/handlande. När han skriver “inget går att lösa” handlar det om att “inget går att lösa på ett sätt som garanterar mig personligen ökad trygghet, köpkraft och positivare självbild”. Det är nämligen det vi tänker på när vi FÖRSÖKER forma våra liv (som om mitt liv står bredvid mig, redo att knådas till ett vackert monument över duglighet och lycka). Vi letar aktivt efter “hopp och positiv förändring” och inte efter tecken på att “det ska bli värre”. Här sätter JE fingret på ett av de grundläggande “felen” i hela processen. Eftersom vi gör på just det sätt han beskriver kommer ingen information som upplevs “negativ” att tas på allvar. Vi måste uppenbarligen ha en sockrad bild av läget för att överhuvudtaget engagera oss. Om det stämmer som JE skriver, och det gör det dessvärre, så är den fortsatta kollapsen helt nödvändig. Jag är bara förvånad att han, som optimist, slår fast att förändring endast kan ske grundat på att makthavare serverar väljarna en orealistiskt positiv blid av läget. Hur kan man från den positionen någonsin attackera politiska röstfiskerier och döljande av obekväma fakta? Självklart måste de som vill åt makt ge väljarna den “positiva” bild de letar efter och behöver för att inte bli deprimerade.

    Med detta sagt är jag ändå glad åt att JE skriver och kämpar på. Jag delar de flesta av hans värderingar. Som kritik av en realistisk framtids-pessimism är dock texten mycket tunn. Däremot visar den på några av de mänskliga tankevurpor som ligger bakom kollaps-processens uppkomst och ger den fortsatt fart framåt.

  6. do you have reference?

Leave a Reply to Aprilia Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *