Posts by staff

Ett piller för att passa in

”Om samhället hade sett annorlunda ut så kanske du skulle ha mått bättre. Men nu är det som det är, och vi får försöka anpassa oss. Prova pillren om du känner för det. Dom har hjälpt mig.”

Orden är min systers. Hon vet. Jag har sett henne falla. Medan jag själv stått handfallen.

Under så många år har jag tänkt, diskuterat, analyserat. Tanke efter tanke, samtal efter samtal, ord efter ord. Känt att jag borde må bättre, att jag någon gång skulle börja förstå, att jag skulle uppleva mig själv som en helhet. Att jag skulle hitta min plats.

Registrerar händelser men frågan är skriven på allt jag ser: vad är på riktigt?

Min syster tittar allvarsamt på mig:

”Ida, du behöver inte känna så här. Det går att förändras.”

Så jag kapitulerar. Sätter mig i väntrummet. Soffgruppen är klädd med ett grönt, strävt tyg. Tar kroppen i kragen när jag blir inropad.

”Så du mår inte bättre”, konstaterar doktorn.

Och jag, där på stolen, undrar vart i helvete jag är på väg. Snart trettio och mer vilsen än någonsin.

Känner mig splittrad, som en skärva av något större. Att vara låst i den här kroppen är en vånda. Ser mina systrar stadigt rotade, ständigt i kontakt med varandra, deras armar sträckta mot solen. Känner vinden som lättsamt susar förbi. Åh, ta mig med!
Tar ett piller istället. Spelar med i människans skådespel som gått helt över styr: samhället, civilisationen. Har hört att vi är inne på sista akten.

Ida Svedlund 

Jag är medlem i Dark Mountain Project Sthlm för att tankarna och manifestet som rörelsen grundar sig på ger mig hopp om någonting bättre, en värld där allt som lever har ett värde och respekteras.

http://dark-mountain.net/about/manifesto/

Read More

Samhällskomplexet – berättelsen om en tidsresa

En forskare vid 2000-talets slut, reser genom tiden till Sverige 2012. Hen har kommit för att försöka förstå: hur kunde det gå som det gick? I staden myllrar det av bilar, människor, affärer, elektriska ljus i skymningen. Forskaren läser i tidningen och talar med människor, som alla säger samma sak: allt cirkulerar som det ska: pengar, bussar, flygplan, vatten, avlopp, export, import.

Forskaren frågar:
”Hur får ni allt att fortsätta?”
”Vi arbetar. Så länge vi arbetar snurrar hjulen.”
Hos representanter för de snurrande hjulens ordning får forskaren samma svar:
”Så länge vi arbetar fortsätter det.”
Forskaren reser genom landet. Ordning. Promenerar längs huvudstadens gator. Ordning. Kanske tar jag fel? Hur kan detta leda till allt det vi vet ska hända? Samtidigt syns på en vägg en plansch:
VÄLKOMMEN TILL SAMHÄLLSKOMPLEXET
Forskaren frågar två förbipasserande om de vet vad som menas. De gående stannar och betraktar affischen, men nekar.
”Eller jo, jag kanske vet. Det betyder nog att man skäms, att man har komplex” säger den ena.
”Komplex för vad?” frågar forskaren.
”För samhället!”
”Varför?”
”För att det är så idiotiskt.”
”Hur då?”
”Vi förstör jorden genom att tömma den på de resurser vi på grund av förstörelsen skulle ha behövt.”
”Så ni vet det!”
”Klart vi vet.”
”Men varför gör ni ingenting?”
”Tror du inte vi har försökt?”
Då bryter den andra främlingen in. ”Jag tror inte de syftar på skam”
”Inte?”“Jag tror de menar komplext som svårt. Att samhället blivit så obegripligt komplicerat. Allt sitter ihop med allt, och ändå håller ingenting ihop i slutändan.”
”Kanske det. Kanske menar de alltsammans” säger forskaren och fortsätter:
”Vet ni var jag kan hitta dem som satt upp affischen?”
De skakar på huvudet.
”Men ni måste ju veta, ni har ju massa tankar om samhällskomplexet.”
”Det har väl alla?”, säger de och går vidare.

Read More